Jag minns hur jag satt i bilen på väg till flygplatsen och stirrade på molnen för två månader sedan. De enda ord som upprepades i mitt huvud var "Jag fattar inte att jag gör det här..." och allt kändes så surrealistiskt. Och jag var så vansinnigt nervös men samtidigt så uppspelt över att jag faktiskt packade mina väskor och åkte. Och jag minns hur jag knappt lade märke till att vi lyfte och de där timmarna på planet var bara som en dimma. Hur jag sedan drog omkring mina väskor i entréhallen letandes efter en bokhandel som inte längre fanns och hur jag till sist hittade dem som jag skulle flytta in hos.
Nu, två månader senare, kan jag inte förstå varför jag var så nervös. Och att åka var bland det bästa jag någonsin kunnat göra och jag är glad över att jag gjorde det. Imorgon natt står jag på Skavsta igen med mycket mer i bagaget än vad jag hade innan jag åkte, på alla sätt. Och det känns bra.